Idag på planeringsdagen så serverades det, som alltid, nåt sött till eftermiddagskaffet.
Vi fick de största wienerbröd jag nånsin sett. Men jag tog inget.
Jag tog ett äpple, lutade mig tillbaka i stolen och sa till mina kollegor:
Vet ni hur långt ni får springa för att förbränna det där?
Lite skrämselpropaganda liksom. Som inte hjälpte.
Men, hey. Jag försökte i alla fall.
8 kommentarer:
För ett riktogt stort gott och drypande färskt wienerbröd kan jag springa lååångt!
HAHA underbart ju :-D Vad DUKTIG du var!! wohoo!
Var det noen som visste det da?
Aggie - neej...;)
Åh så träffande - och så bra!!! :)
Du äger, Chrissan!
För du har ju helt rätt.
(sen att det finns människor som kan äta såna där jädra saker utan att det syns på dom - det tänker vi inte ens på, eller hur?)
Själv ska jag borsta tänderna :) - det funkar väl också bra som skrämselpropaganda, eller? :)
Grymt. Du är verkligen jätteduktig. Hejja dig. Kram
Mm, treevlig kommentar. Jag är lika trevlig jag. Nybliven ickerökare som jag är :-D
Nä - det må inte funka med dina verbala hot men det sätter sig likväl på deras höfter när det ätits upp (hi hi)
Skicka en kommentar