På cirka två månader har Timea lärt sig att räkna till 10 på japanska samt diverse andra kortkommandon.
Och det verkar som om det är japanska man måste prata för att få henne att lyssna.
För på karaten gör hon precis som sensei säger. Och han pratar ju japanska.
Ja, inte hela tiden förstås. Men när han väl gör det så lyder hon.
Så nu hajar jag ju varför hon inte lyssnar på mig.
Vi pratar ju olika språk liksom.
Så nu är det hårdträning. För mig. I japanska.
Konnichiwa på er.
Mata ne.
2 kommentarer:
Sen yngsta slutade med judon har jag tappat den lilla japanska jag kunde. Egentligen kanske det är Sensei man skulle vara i stället för mamma. Tänk vad lydiga barn man skulle ha då! ;)
Gafflan: eller hur! Timeas sensei sa faktiskt till barnen att de ska ha samma respekt för sina föräldrar som för sin sensei...;)
Skicka en kommentar