Menar han mig?

Jag får liksom ingen ordning på mitt liv.
Ouch! Den tog mitt i prick.
Många skulle säkert tycka att jag överdriver en smula.
Och det kanske jag gör.
Är ju trots allt lyckligt gift och har en man och två barn som jag dyrkar,
och som dyrkar mig tillbaka.
Och jobbet jag har var ju målet med mina studier
och det är ju alltid trevligt att uppnå ett mål.
Men sen då? Livspusslet liksom.
Jag mår bra av att ha ordning på rutiner liksom.
Gillar inte när det inte går eller blir som jag tänkt mig.
Och det händer ju ganska ofta när man har barn.
För de gör ju inte som man säger precis.
Kanske bara ska släppa taget, kontrollen, och börja leva.
Leva i nuet och ta tillvara på livet.
Det låter ju bra i alla fall.
Men, på gränsen till sliskigt.
Fast ett kontrollfreak med ett leende på läpparna kan ju aldrig skada.
För det är det där leendet jag saknar.
Glädjen i vardagen.
Men hey, allt kan inte vara en dans på rosor.
Eller kan det det?