Är jäkligt frustrerande när man gör "allt" för barnen och bara får gnäll tillbaka.
Ja, att de aldrig är nöjda liksom.
Då är det inte kul att gå i mina barns skor.
Det är fan inte kul att gå ens i mina egna skor då.
Försöker intala mig själv att det är jag som är den vuxne i sammanhanget,
men ibland fungerar inte det riktigt på mig.Nej, då kan man faktiskt undra vem det är i familjen som är barn.
Fast efteråt är det oftast som mysigast. Vid försoningen.
Då vi ser varandra rakt i ögonen och säger ord till varandra som
"du är världens bästa kille/tjej/mamma".
Ena stunden fiender och i nästa bästa vänner.
Och det är kanske det som är tjusningen med föräldraskapet.
2 kommentarer:
Jag håller med. Här är det nog ännu värre eftersom det inte är mina biologiska barn. Man kan aldrig göra rätt som plastmamma, speciellt inte då det är jag som står för barnuppfostran 90% av tiden. Det blir mest en massa tjat dygnet om tycker jag. Speciellt på en son som precis kommit in i puberteten..därav går omkring och är tjurig hela dagarna.
Det är nog det. Allt annat är dålig amerikansk film
Skicka en kommentar