Om att sitta stilla i 90 minuter

Tja, det är väl ingen konst kan man tycka.
Men är man 4 år och heter Milian så tycker jag man är värd
en applåd, minst, om man sitter stilla på en o-lekvänlig
fotbollsläktare i 90 minuter.
Visserligen bytte vi sida i pausen. Ville ju sitta i solen liksom.
Och visst frågade han 20 min in i 1:a halvlek om det var slut snart.
Men han satt där tappert. Tjatade lite. Busade lite.
Applådera åt målchanser. Och åt matchens enda mål också.
Och jodå. Han vill gå på fler matcher.
Bästa att vänja sig. Hans fotbollsliv har bara börjat.
Fråga mig som är född ett stenkast från den fotbollsarena
jag tillbringade mycket, mycket tid vid som liten.
Fast då inte på plan, utan bredvid,
tjatandes på min pappa som försökte vakta målet
trots tre tjattrande döttrar bakom.