Sitter här som ett stort frågetecken.
Har haft hemsk ångest hela helgen,
vilket har resulterat i att jag stoppat i mig diverse sötsaker.
Och är jag nu analyserat mig själv.
Och kommit fram till att det är ångest som är boven
i dramat. Inte mitt sockerbehov.
Att jag äter för att döva ångesten liksom. Inte för att jag är sugen.
Och om jag tänker tillbaka så är den här känslan bekant sen flera år tillbaka.
Oron i kroppen som gör att man tror man är galen.
Ångest som gör att man varken vet in eller ut.
Som bidrar till att man inte får något gjort.
Eller tvärtom. Har en överdriven prestationsnivå.
Det är antingen eller. På eller av.
Inget mellanläge liksom.
Så nu sitter jag här. Med denna nya insikt och
försöker ta in det. Att det kanske faktiskt är så att
ångest är en del av mitt liv.
Och det är därför jag inte förmår mig ta tag i saker och ting.
Som idag. Är så trött. Vill bara sova.
Har avbokat min promenad. Och ingen träning blir det heller.
Har ingen lust till nåt. Det kryper i kroppen. Känns som jag vill krypa ur skinnet.
Jag måste kanske acceptera att mitt liv är som en berg- och-dalbana.
Och att jag måste lära mig hantera dessa perioder.
Och det jag mest av allt måste lära mig är att tillåta mig ha dessa perioder,
utan att det dåliga samvetet knackar mig på axeln.
Så idag ska jag öva på det. Att inte göra någonting, med gott samvete.
7 kommentarer:
känner igen känslan, gå ut och gå - utan prestation och svett-krav. rör dig lite så ska du se att ågren släpper taget om axlarna.
Usj ja...Har dårlir samvittighet her også...Noen jeg "burde" hjelpe med diverse husmaling og sånt. Men jeg vil ikke, orker ikke, bare orker ikke!
jag tror du gör helt rätt i att göra ingenting. Att strunta i alla "måsten" och "borden" och bara vara är något vi ska göra mer av. Alla!
Sköt om dig!
Vet precis. Försöker göra något liknande idag. Men det är svårt - och slutar alltid med att jag har grymt dåligt samvete i stället. Hm, det där med promenad måste jag väl göra ändå - har ingen bil, så jag får gå till affären och fixa middag åt ungarna i kväll.
Jag håller tummarna för att du kan njuta av "ingentingandet" :) Kram
Ja visst är det som du skriver. Du äter för att döva ångesten - det kom jag oxå på mig själv att göra för ca 1 årsedan. Trodde i många många år att jag åt för att jag var sockerberoende eller ständigt hungrig men ack så fel jag hade, det e ju den där "jobbiga" känslan jag försöker döva. Har även läst på en del om detta och det är så att maten lugnar så det fungerar precis som lugnande medel.....bara man försööker hitta orsaken till den stress som utlöser ångesten. Mina var ingen yttre stress utan inre pga psykologiska faktorer, egenltigen dålig självkänsla....går nu i terapi för att komma till bukt med problemet. Ska bli intressant o se om mina godisattacker minskar eller försvinner..
Diana - samma här...inre faktorer som skapar ångesten...är rädd för att inte duga, att ingen tycker om mig. Men jobbar på det... lycka till med terapin!
Oh, var det jag som skrev i din blogg, nähe? Är vi fler, det var som tusan ;-)
Kram på dig
Skicka en kommentar