Sådärja.
Nu har jag motat bort latmasken
som har varit på besök sen förra veckan.
Har just avklarat min entimmesrunda.
Eller min och min. Våran. Jag gick ju inte ensam.
Trevligt med sällskap. Timmen går så fort då.
Hade ju liksom lite att ösa ur mig om man säger så.
Framförallt roliga saker då förstås.
Vill ju inte uppfattas som en dystergök.
Men vadå. Solen sken ju.
Och då kan man ju inte bli annat än glad.
3 kommentarer:
Sporra mig lite. Jag behöver också börja gå... av flera skäl.
Jag börjar tjocka på mig, har tappat all kondis, har en whiplash-skada som jag missköter, och jag behöver frisk luft. Har dock ingen kompis att gå med... Synd att du bor så långt bort.
Visst är det en skön känsla när man känner att man är på G! Men tider av lugn och "latmask" fyller också sin funktion - tro mej ;-).
Ha det gott och njut!
Mor duktig - kom igen! Och jag lovar, det går att gå själv...;)
Ulrika - absolut är det så. Latmasken behöver ju besöka en då och då, man vill ju inte stressa ihjäl sig.;)
Skicka en kommentar