fredag 7 november 2008

Gråtmild

Jag grät mig igenom hela begravningsakten.
Jag grät redan när vi svängde in med bilen på parkeringen.
Jag grät vid fikat efteråt
när min faster tackade alla som
idag kommit för att minnas min farfar.
Jag gråter ofta.
Jag gråter av värme när mina barn säger
"jag älskar dig mamma".
Jag gråter av tillfredsställelse efter en öm kärleksakt.
Jag gråter av sorg när jag läser om en förälder som mist sitt barn.
Jag grät av lycka under min egen vigsel.
Gråtmild. En gråterska är jag.

5 kommentarer:

kvinnan med koftan sa...

Det är bra att kunna gråta!
Att vara nollställd är inget liv.
Böla på bara!

kvinnan med koftan sa...

Ps Ledsen för er sorg...

Anonym sa...

Gråt du. Tårar är bra. Lindrar smärtan.

MorsanMia sa...

Å jag sväljer o blinkar när jag läser inlägget

Sus sa...

Gråt på.
Det lättar.
Kram!