Den här jäkla skitsjukdomen

Cancer. Man hör ju bara på namnet vad fult det är.
Denna skitsjukdom har inkräktat på allt för nära håll, i vår familj, under flera års tid.
Först var det mormor.
Sen var det morfar.
Farfar drabbades också.
Just nu bor den ju även hos min moster.
Och igår fick svärfar besked. Ett mycket negatvit sådant.
För om cirka ett år så har inte barnen någon farfar kvar. Maken får leva vidare utan pappa.
I alla fall enligt läkaren. Och honom tror vi på.
Så just nu är det två ord som etsat sig fast i mitt huvud och som vägrar släppa:
carpe diem.

Ochalltdettamedcancerspärbarapåmindödsångestochjagkännerattjagintekanandas.